johanna ahlberg

http://www.twentyeightdays.se/blog

vad är kärlek. jag har aldrig under mina 18 år haft någon pojkvän, jag har aldrig varit kär så vad vet jag om den igentligen. jag är inte den som tror på att känslor växer fram, att man träffar någon några gånger och efter fjärde gången känner "jag är kär". okej för vissa kanske det är så men jag tror inte på det. jag tror på att man känner något speciellt när man kollar på den personen man verkligen kan falla för. man tittar på den och ser något som man inte ser hos någon annan. man kollar på personen och inser att man inte bara vill ha hans nakna kropp, hans läppar, man vill ha honom påklädd, hans röst, hans famn, hans öron som lyssnar när man har något att berätta, hans hjärta. jag har inte kännt det. ibland vill jag falla ihop för jag saknar någon som inte är där och som inte finns. jag vill ha han som förstår mig som ingen annan gör, men han finns inte, inte där hos mig iaf.
man är rädd, fast alla säger att kärleken är det bästa som finns så frukar vi den mest av allt. varför släppa in någon i våra liv och ge bort vårat hjärta, när personen som får det kan krossa det vilken sekund som helst.
vi får uppleva dom bästa dagarna, veckorna,månaderna, åren av våra liv men en dag kan allt det bara vara borta.
vi vill ha kontroll över allt det där men när kärleken väl kommer in i våra liv kan vi inte kontrollera något. hjärtat som dunkar så hårt att vi tror det ska hoppa ur vår kropp, fjärilarna som flyger runt i magen eller kyssarna som bränner över våra kroppar. det är så det ska vara, så jag vill ha det, allt är okontrollbart, villt och spontant.


men jag är ingen kärleks människa, för jag hatar att prata känslor och har svårt att berätta hur mycket jag älskar folk runt omkring mig. svårt att släppa in folk i mitt liv, har jag en gång gjort det så har jag gjort det och då är jag så jävla sårbar. ibland vill jag ha någon speciell där men oftast vill jag bara vara full med mina vänner och kyssa främlingar, bada naken, ta en kväll och inte veta hur den börjar, kommer bli eller slutar.  

jag trot kärleken är fin om man delar den med rätt person.

varenda jävla skitigt bra låt säger mig något, inte den där skiten som spelas 100 ggr per dag på radion utan nu snackar vi dom gamla gubbarna och damerna. dom briljanta, geniala, vackra.
den här säger mig att jag bor i ett skitigt gammalt hus med en man. jag bär hans tröja och mina trosor och han bär ngra gamla slitna skit jeans. i min högra hand håller jag ciggen och vi båda är så jävla härligt slö fulla.
inget finns omkring oss förutom en värld av tid. vi liksom sväv dansar. vi äter inget förutom hoppet av att vi har varandra. allt är skitigt, fattigt och så jävla fel men på något jävla fint sätt så jävla rätt.

RESA
hur ska man kunna välja EN favorit resa. jag har tyvärr inte haft ALLA mina nära med en och samma resa.
men en fin en är den förra året tillsammans med friddan, miss E, dansken och josse. till spaninen drog vi, rövar och pattar visades, ashton kutcher och robert pattinson blev en, spyor, limosin åkande, drickande av ej så bra vatten, brutna armar, sovande nunna i hotellrummet, bakfull vid poolen, stranden, frukosten, middan, på morgon som på kväll. FULL morgon som kväll. allt var så härligt fint, ingen tidspress bara vara. allt kunde hända.
har några jävligt fina videos som borde komma upp här och visst fan ska dom det.

---

det kan ju inte finnas någon jävla regelsträcka för vart "resa" går? så alla dagar vid dammen med älsklingar oliver och amanda och alla dom andra som satte sina fötter där. alla grillkvällar hemma hos oliver, (gråter av glädje). halva skänninge var där kändes det som. alltid samma grillning, dricka, vattenpipa, cigg,snus, pommes, beanäs och jävligt fint sällskap.
man gick upp på morgonen tog sina shorts och linne, "reste" till oliver med amanda vid sin sida, gänget var där och sen flöt dagen på.  fint!

när man förlorar en nära. sin morfar, farfar, pappa, sin man, bror eller bästa vän försvinner allt. vi gråter vi skriker, vi stelnar, vi hamnar i en mardröm och väntar på att vakna upp. det gör ont och vi frågar oss själva hur andra tar sig igenom sånt här, hur får dom det att sluta gör ont. det slutar aldrig göra ont, vi lär oss bara att hantera det. det gör inte ont hela tiden men om tio år när vi faller ihop och inser att vi behöver personens famn och den inte finns gör det lika ont som idag.
vi accepterar läget och släpper personen från vår hjärna och lägger honom med våra minnen i vårat hjärta.
det tar tid att släppa taget för vi är rädda att glömma, glömma doften, skrattet, skämten, minnen.
men när vi väl bevarat dom vi älskar i våra hjärtan stannar dom föralltid.

väck mig...