johanna ahlberg

när man förlorar en nära. sin morfar, farfar, pappa, sin man, bror eller bästa vän försvinner allt. vi gråter vi skriker, vi stelnar, vi hamnar i en mardröm och väntar på att vakna upp. det gör ont och vi frågar oss själva hur andra tar sig igenom sånt här, hur får dom det att sluta gör ont. det slutar aldrig göra ont, vi lär oss bara att hantera det. det gör inte ont hela tiden men om tio år när vi faller ihop och inser att vi behöver personens famn och den inte finns gör det lika ont som idag.
vi accepterar läget och släpper personen från vår hjärna och lägger honom med våra minnen i vårat hjärta.
det tar tid att släppa taget för vi är rädda att glömma, glömma doften, skrattet, skämten, minnen.
men när vi väl bevarat dom vi älskar i våra hjärtan stannar dom föralltid.

väck mig...