johanna ahlberg

 

Han hade pratat hela kvällen.

Sagt hur fin jag var.

Hur roligt han haft med mig. 

Jag hade mentalt varit i hans lägenhet sen "hej". 

 

Där stod vi, nakna.

Jag framför honom.

Han framför mig. 

Han fortsatte säga hur fin jag var.

Jag förstod inte. 

Fattade han inte att han redan hade mig. 

Var han ironisk. 

Hans ord betydde ingenting.

Samtidigt var dom som ett slag i ansiktet. 

Han sa det igen. 

Jag insåg att han var naiv. 

Han var ensam. En pojke. 

Jag var som ett svart hål och han hade handlöst fallit ner. 

Han trodde detta var början på något. 

Jag tyckte synd om honom. 

Han älskade.

Jag var inte ens där.

För mig var han en distraktion från mig själv och mina tankar. 

 

Jag sa "hej då"
“Jag hade väldigt kul igår, vi borde ses igen” sa han. 
Jag tittade på honom och log. 
Kanske för att slippa ge honom varken ett ja eller nej. 
Kanske för jag skulle behöva honom en gång till 02:45 en lördag.

 

 

.