johanna ahlberg

Han hade pratat hela kvällen.

Sagt hur fin hon var. Hur roligt han haft med henne.

Hon hade mentalt varit i hans lägenhet sen "hej".

 

Där stod dom. Nakna.

Hon framför honom.

Han framför henne.

Han fortsatte säga hur fin hon var.

Hon förstod inte. Fattade han inte att han redan hade henne.

 

Var han ironisk.

Såg han att hon låg ner.

Att varje ord var som ett slag i ansiktet för hon visste att hon var allt annat än det han sa.

 

Men hon såg. Han var naiv. En pojke. Ensam.

 

Hon var ett svart hål och han hade handlöst fallit ner.

Hon tyckte synd om honom.

Han älskade och hon kände inget.

 

Hon sa hej då.

Han viskade, jag ser dig.

Hon gick.

Han tänkte "jag ser dig så tydligt".