johanna ahlberg

igår var det min morfars födelsedag. jag skriver eller pratar aldrig om honom på hans födelsedag eller på det datumet han gick bort. det gör för ont. han var min bästa vän. jag såg upp till honom så mycket. han levde för glädjen och ville aldrig ha något bråk. han var ingen naiv person som inte ville prata eller låtsas om onda saker som händer i livet eller världen men han visste när det var läge att prata om saker och inte. idag kan jag förstå saker som jag inte gjorde när jag var liten. som när min farfar just hade gått bort och det vuxna pratad om det, då tog morfar min hand och sa att vi kunde spela kort eller om vi var ute och gick kunde han stanna till och hitta något vid väggrenen som han fick att låta jätte intressant bara för att de andra skulle gå vidare. så att jag inte hörde. jag märkte det aldrig då men tänker på det nu.

han var min hjälte. vi var oskiljbara.

när jag blev stor var han den ända som blev stolt över mig på det viset att jag kunde själv känna mig stolt.

ofta idag kan jag påminnas om de bra och härliga minnena vi delar tillsammans på grund av en person, något jag ser eller en plats. men oftast får jag bara bilder från sjukhuset.

den mannen som alltid varit så stark och spred sådan glädje låg där helt stilla. det första jag såg var att han var blek och smal, han kunde inte prata och såg vilsen ut. men sen när jag satte mig bredvid honom och han tog min hand kunde jag se i hans ögon vem han fortfarande var och vad han ville säga. han var forfarande den starka mannen som alltid stod vid min sida och hans ögon sa att allt kommer bli bra.

jag höll tillbaka de tårar som så starkt brände i halsen. det gjorde ont och tårarna tryckte på men jag grät inte iallafall. men jag vet att han såg vad ingen annnan såg. en vilsen flicka som var rädd att förlora någon som hon inte trodde någonsin skulle försvinna. en flicka som blev så chockad över att se hennes hjälte ligga stum och blek i sjukhussängen att hon blev blint naiv och trodde att allt faktiskt skulle bli bra.

 

när han började mumla och prata om saker som var helt ologiska och saker som inte fanns förstod jag att något inte var helt rätt. men den dagen min bror mötte mig på skolparkeringen och jag såg hans blick förstod jag vad han skulle säga. han hann säga morfar sen skrek jag och föll ner på knä.

 

min hjälte min ängel och min bästa vän var borta. jag var inte hemma i deras hus förens månader efter det. jag var rädd för att verkligheten skulle komma ikapp mig. dom sa att han inte fanns men så länge jag inte steg in i deras hus och såg med egna ögon att han inte var där var det ingen som kunde bevisa att han faktiskt inte fanns.

 

ett tag efter det så låtsades jag att det var ett skämt och tänkte att om han bara hoppar fram och alla skriker april april så lovar jag att inte bli arg.

 

morfar gick bort för två årsen men än idag gör det så ont och vissa dagar kan jag hata så mycket på grund av att han inte finns.

vissa människor måste helt enkelt finnas till. inte bara för de närmaste utan för att världen ska fungera. såna människor som bara är runt omkring alla, sprider gläjde och inte pratar om det onda och dåliga som händer. personer som bara är varma och som gör ett lungt parti kortspel till världens varmaste och lyckligaste stund.

morfar, Karl Gustav, spred inte bara glädje till mig utan han spred en speciell glädje och värme till alla som fick äran att träffa honom men han var min bästa vän.

 

det är inte att vara egoistisk utan det var bara så det var. (han hade skrattat nu)

 

så till er som tror att det är den allmänna titeln som avgör hur mycket man får sakna kan tänka igen. det är den personliga som avgör hur stor saknaden är.

 

 

 

morfar, grattis i efterskott!