johanna ahlberg

ni vet hon som man träffar i livet som man är så olik men ändå funkar så bra ihop med.

som man i början trodde att man aldrig skulle kunna umgås med men som sen blev en av dom som du kom närmast.

här är min "hon". frida haraldsson, pedantisk fast ändå inte. kärleksfull, mammig och flickvänstypen. hon är galen, söt och min bästa kompis.

idag vet jag inte vad jag skulle göra utan henne.

all kärlek till dig idag på din stora stora dag!

igår var det min morfars födelsedag. jag skriver eller pratar aldrig om honom på hans födelsedag eller på det datumet han gick bort. det gör för ont. han var min bästa vän. jag såg upp till honom så mycket. han levde för glädjen och ville aldrig ha något bråk. han var ingen naiv person som inte ville prata eller låtsas om onda saker som händer i livet eller världen men han visste när det var läge att prata om saker och inte. idag kan jag förstå saker som jag inte gjorde när jag var liten. som när min farfar just hade gått bort och det vuxna pratad om det, då tog morfar min hand och sa att vi kunde spela kort eller om vi var ute och gick kunde han stanna till och hitta något vid väggrenen som han fick att låta jätte intressant bara för att de andra skulle gå vidare. så att jag inte hörde. jag märkte det aldrig då men tänker på det nu.

han var min hjälte. vi var oskiljbara.

när jag blev stor var han den ända som blev stolt över mig på det viset att jag kunde själv känna mig stolt.

ofta idag kan jag påminnas om de bra och härliga minnena vi delar tillsammans på grund av en person, något jag ser eller en plats. men oftast får jag bara bilder från sjukhuset.

den mannen som alltid varit så stark och spred sådan glädje låg där helt stilla. det första jag såg var att han var blek och smal, han kunde inte prata och såg vilsen ut. men sen när jag satte mig bredvid honom och han tog min hand kunde jag se i hans ögon vem han fortfarande var och vad han ville säga. han var forfarande den starka mannen som alltid stod vid min sida och hans ögon sa att allt kommer bli bra.

jag höll tillbaka de tårar som så starkt brände i halsen. det gjorde ont och tårarna tryckte på men jag grät inte iallafall. men jag vet att han såg vad ingen annnan såg. en vilsen flicka som var rädd att förlora någon som hon inte trodde någonsin skulle försvinna. en flicka som blev så chockad över att se hennes hjälte ligga stum och blek i sjukhussängen att hon blev blint naiv och trodde att allt faktiskt skulle bli bra.

 

när han började mumla och prata om saker som var helt ologiska och saker som inte fanns förstod jag att något inte var helt rätt. men den dagen min bror mötte mig på skolparkeringen och jag såg hans blick förstod jag vad han skulle säga. han hann säga morfar sen skrek jag och föll ner på knä.

 

min hjälte min ängel och min bästa vän var borta. jag var inte hemma i deras hus förens månader efter det. jag var rädd för att verkligheten skulle komma ikapp mig. dom sa att han inte fanns men så länge jag inte steg in i deras hus och såg med egna ögon att han inte var där var det ingen som kunde bevisa att han faktiskt inte fanns.

 

ett tag efter det så låtsades jag att det var ett skämt och tänkte att om han bara hoppar fram och alla skriker april april så lovar jag att inte bli arg.

 

morfar gick bort för två årsen men än idag gör det så ont och vissa dagar kan jag hata så mycket på grund av att han inte finns.

vissa människor måste helt enkelt finnas till. inte bara för de närmaste utan för att världen ska fungera. såna människor som bara är runt omkring alla, sprider gläjde och inte pratar om det onda och dåliga som händer. personer som bara är varma och som gör ett lungt parti kortspel till världens varmaste och lyckligaste stund.

morfar, Karl Gustav, spred inte bara glädje till mig utan han spred en speciell glädje och värme till alla som fick äran att träffa honom men han var min bästa vän.

 

det är inte att vara egoistisk utan det var bara så det var. (han hade skrattat nu)

 

så till er som tror att det är den allmänna titeln som avgör hur mycket man får sakna kan tänka igen. det är den personliga som avgör hur stor saknaden är.

 

 

 

morfar, grattis i efterskott!

alltid när man pratar jobb med någon ljuger man ? man ställer en vanlig fråga som vad gör du nu för tiden då? personen svarar "jobbar med ,något som personen inte alls tycker är roligt, inte det roligaste men det funkar.."

varför svarar vi så? för att vi skäms över jobbet eller faktiskt inte trivs? i vilket fall svarar man artigt "men ett jobb är ett jobb". men igentligen ett jobb är inte ett jobb om man inte tycker om det. varför ska dagens ungdomar nöja sig med ett jobb som dom igentligen inte tycker om?

min äldsta barndoms kompis har haft pojkvän från det att hon kom till världen och jag har inte haft en enda pojkvän från det att jag kom till världen. i sina 19 levda år har hon hafft minst tre pojkvänner, ganska långa förhållanden, och jag har inte haft en enda. är det så att en människa tilldelas flera pojkvänner och en annan tilldelas inga?

är vissa för rädda för att dejta eller är det helt enkelt så att det inte finns en för alla?

 

this is my beautiful threesome, my triangle. we hate, we love but we don´t make love.

i lördags var det fest. och då menar jag verkligen fest. hela kvällen och natten kände jag mig så här fram tills dess att vi skulle gå hem. att vara tredje hjulet har två sidor. antingen tar man sig i kragen och hånglar upp första bästa eller så lägger man sig i foster ställning och stirrar rakt fram. jag gjorde det sistnämda

en jacka jag sydde för ett tag sen. vill att det ska bli vår så att jag kan börja använda den med

jag saknar henne. jag saknar så det gör ont. jag bara önskar att hon var hemma så att vi kunde sitta i hennes säng och bara skratta, gråta, fnissa och prata hemlisar hela natten.

har börjat träna men jag tänker ändå ta min fredags cigg.

det kom mer snö. men hellre vitt än grått

 

Ibland önskar hon att hon bara var fjorton igen. Naiv, fri, vilsen men ändå hel. Hon undrade aldrig vad livet handlade om utan levde det bara. Tjugo år gammal aldrig fri, aldrig hel ofta vilsen och alltid naiv. Naiv nog att tro att livet alltid ska vara bra. Att allt alltid är en dans på rosor. Hon drömmer sig tillbaka till livet som en naiv och ung fjortonåring. Hon slösar tid på att tro att fjortonåringen levde livet när hon bara levde ungdomen.