johanna ahlberg

jag tror att ganska få har en vän i livet som man har kännt sen barnsbenen. men jag har en sån vän och här har vi henne. sara knutsson min barndomsvän. när vi gick på dagis höll vi alltid ihop det var alltid hon jag. vi lät såklart andra vara med men det gick inte en dag utan att vi gjorde samma sak. när dagis var slut och vi skulle börja förskolan blev det anorlunda. vi skulle börja på olika skolor och jag minns att vi båda tyckte att det var sjukt jobbigt. men vi höll fortfarande ihop. när vi var små var vi väldigt olika. sara var den coola sport tjejen och jag var den spinkiga töntiga men påhittiga tjejen. vi hade båda väldigt lätt för att få nya kompisar så det var inget konstigt men redan tidigt var sara den som alla killar ville kalla sin tjej. så när vi började tvåan trean var det helt plötsligt killar med och lekte när vi skulle göra saker. jag blev oftast blyg och tillbakadragen för detta var ju dom coola killarna. men sara var alltid där och stod upp för mig. jag minns det så väl och sånt kan göra mig lycklig idag. vi höll ihop. men sen när vi var runt elva växte vi ifrån varandra. vi slutade vara helt vilket jag minns var väldigt jobbigt. åren bara gick och vi hade helt olika liv. vi hamnade sen i 7 till 9 i samma skola men umgicks inget. sen i ettan blev det att vi umgick i samma gäng. jag minns nyår det året. att vi skrattade sjukt mycket och pratade om saker från när vi var små. sen har tiden bara gått och vi har bara flätats ihop igen.

vi har samma humor, kan umgås utan att igentligen göra något. sånt som bästa vänner gör bäst. jag är glad att vi hade de där åren då vi inte umgicks så tidigt annars kanske vi inte hade varit bästa vänner idag.

så här har ni henne min bästa vän och min barndomskompis. 20 år senare. även om vi idag inte kan ses varje dag som vi gjorde för 3 månader sen så vet jag att våran vänskap är exakt den samma som sist vi sågs. även om vi inte ses på 100 år.

 

grattis på födelsedagen min fina jag älskar dig!