johanna ahlberg

 

 

 

 

Någonstans när han försvann bestämde jag mig för att jag skulle skapa mig en relation med henne. Ge det ett försök iallafall. Jag kom på, när han försvann, att jag faktiskt inte kände henne. 

Jag lärde känna henne. Vilken skön relation vi fick. Hon var ju underbar. Hon har funnits där för mig så många gånger. Fast det vet hon inte om själv. 

Men jag visste inte vem hon var. Vad hon kände. 

Saknade hon honom på samma vis som jag gjorde.

Eller höll dom bara ihop för att dom alltid gjort det. 

Jag frågade hur dom träffades & det minns hon inte säger hon. 

Hur kan du inte minnas det frågar jag. 

Ja, vi träffades la där på vägen någonstans. 

Jag lärde känna henne men jag visste inte vad hon kände.

Hon pratade ju aldrig om sina känslor. 

Sen frågade jag en dag när vi pratade om honom. Det var jobbigt men jag ville bara veta. 

"Mormor saknar du morfar" 

Snabbt svarade hon utan att tveka.

-Ja, gör jag. Varje dag. Men det är inget man låtsas om. Sånt håller man för sig själv. 

Sådan är hon, min underbara mormor. 

Hon ville börja om. Våga. 

Hon ville inte vända om. 

Hon ville inte gå tillbaka.

Hon ville gå framåt. Där stod han. Framför henne. Det gjorde henne rädd. 

Han var så vacker. Så fin. 

Han skrämde henne mer än det hon hade flytt ifrån. 

Han stod där med öppna armar. 

Med en öppen dörr. 

Hennes ben tvingade henne fram till honom. Hon var rädd.

Han tog henne i hans famn.

"Välkommen hem"

Hon var inte längre rädd.

Hon var föralltid räddad.

Vi hade en så jävla bra kväll.